Rostock-släkten

Anteckningar om släkten av Ingrid Lindåberg

Släktföreningens stamfäder:

Mormors far, Petter Samuel (Sammel) Nilsson, ägde Rostock och var gift med Katrina(uttalas Kattrina) från Källehult, han född 1811, hon 1812. Mamma var 4 år, när Petter Sammel dog. Katrina dog 79 år gammal, då mamma var 13 år. Katrina var en duktig gumma, som aldrig varit sjuk, hade endast värk, så att hon blev halt. Hon var glad och pigg, arbetsam och rask, men sträng. "Nar ordet är ur mun, ska handen vara på dörren", var vanlig tillsägelse. Lydde man inte genast, kom man till dörren fortare än kvickt, oftast med en örfils hjälp. Katrina brände sig inte om fingrarna, hon var smeddotter. Midsommardagen samlade "gammelmormor" alltid släkten, barn och barnbarn i Rostock. Då barnen var åtta blev det en stor skara. När mormor gifte sig, fick mor Katrina undantag och bodde där mormor bodde, då hon fick undantag.

Släktingar: Petter Sammels och Katrinas barn, mormors syskon.

Johannes Petersson, äldste sonen i Rostock, gift med Charlotta, blev lantbrukare och är stamfader till "Skruvsläkten" (född 1834).

Stina, f.1836, gifte sig med Gustav Andersson i Ryggamo. Han var en rolig farbror, som inte gifte bort sin "doter" på "sandjora" utan med en karl från Stekaremåla, som hade en grann märr. "Nä-ä, min själ, inte på sandjora", sa Gustav i Ryggamo. Så måste Hanna gifta sig med Aron, som satt på takåsen och spelade handklaver på sitt eget bröllop.

Karl, f.1838, blev bonde och bodde under senare år vid glasbruket i Johansfors. Mamma var mycket tillsammans med kusinerna Lotten och Emelie, som reste till Amerika till San Fransisco 1905.

Johanna, f.1840, gifte sig med en lantbrukare och kom till Ekeberga. Från henne härstammar Hulterstads - och Transjö-släkterna.

Frans, f.1843 reste till Amerika, studerade där och blev präst i Augustanasynoden.

Johan, f.1846, hade gård i Örsjö och var gift med Tilda. Johan var också snickare.

August, f.1855, yngst av mormors syskon, minns jag bäst. Han ägde gård i Emmabo, Vissefjärda. Farbror "Agust" var glad och pigg. Hilda, näst äldsta dottern, var husmor på gården, faster dog, då yngste sonen Ture föddes. Mamma stod fadder åt ett av barnen, och hon brukade berätta om prästen, som döpte barnet. Han skötte själv jordbruket och resonerade jordbruk och kreatur med farbror Agust, innan barnet döptes. Så döptes barnet, och prästen sa amen. "Agust Petersson fick väl bra betalt för de där stutarna, "kom det omedelbart efter amen, och så vände sig prästen till farbror. Mamma kunde aldrig glömma de orden och det barndopet.

Mormor och morfar:

Anna-Lisa Pettersdotter, f.1848 i Rostock, dog i Rostock 1924. Frans Elof Petersson, hemmansägare i Rostock, kyrkvärd i Algutsboda, f.1842, d.1888.

Morfar var född i Greveshult och hade 2 bröder: Johannes i Greveshult och Johan "vid sjön" i Rostock. Johan var gift med Lena, som var en sträng och sparsam husmor. "Får jag ta en vaffla, Lena", brukade Johan säga, då det vankades våfflor.

Morfar var ofta anlitad till att vara folk till hjälp med skrivgöromål (hade mycket vacker handstil), höll auktioner, var sakförare m m. Alla ljus till Algutsboda kyrka stöptes hos kyrkvärdarna och kantorns. Dagen före julafton körde morfar till kyrkan, där ljusen då sattes upp. Juldagsmorgon körde man kl.2 på natten från Rostock, för att man skulle hinna tända ljusen till ottan. (Det var en mil till kyrkan). När Nora i sin stuga hörde skjutsen komma, steg hon upp för att tända ljusen i fönstren. Mamma berättade, att Nora alltid stod i sitt långa "linntyg" och tände ljusen, när man åkte förbi.

Kyrkoherdens, kantorns och kyrkvärdarna hade tidning tillsammans, om söndagarna fick morfar tidningen i kyrkan. All post lästes upp i kyrkan och hämtades i sakristian. När en flicka, som haft plats i Stockholm, kom hem och hade ett brev med titeln "fröken" lär prästen på prediksstolen ha sagt: "Fröken, var det inte bra mycket det". Endast döttrarna på herrgården fick bära frökentiteln då.

Morfar dog ung efter en kort sjukdom, troligen polyper med varbildning i huvudet. Mamma kom ihåg, att doktorn ordinerat isblåsa på huvudet. Det var år 1888. När morfar dog, skötte mormor gården tillsammans med de 4 barnen Karl, Axel, Hilda och Oskar, tills Karl övertog gården och gifte sig med Hilma från Knappsmåla. Mormor fick då undantag och bodde kvar i gården, där hon hade 2 rum och ett litet kök. Det var ett stort rum uppe och ett nere. Mormor hade det hemtrevligt och skinande rent. Nere fanns bl. a. skänk, chiffonjé, soffa, gungstol, runt bord, utdragssäng, gustaviansk säng och stor öppen spis, där hon ofta eldade med fårris, riset som var kvar,när fåren ätit de torra löven. I rummet uppe stod bl. a. en långsoffa, där vi barn ibland fick ligga i rad, när vi var många kusiner samlade. Där fanns också gustaviansk säng, slagbord, byrå och en mycket vacker öppen spis. Det rummet brukade vara fullt av "förningar", när det var kalas. Intill fanns en klädkammare, där hängde ibland torkade murklor på snören.

Mor Anna-Lisa i Rostock, som hon kallades, var pigg, glad och arbetsam. Många i bygden kom till mormor för att få hjälp med ett och annat, bl. a. med att laga till förning till kalas, framförallt spettekakor (stubbar) och sockerkakor. Vävstolen var sällan tom, ofta var det drällväv i stolen. På somrarna brukade några semesterfirande fröknar från Stockholm "dricka mjölkbrunn" hos mormor. De kom morgon och kväll och drack en liter kovarm mjölk. På vintern då mormors kossa stod "i sin", kom mormor till oss i Tvärskog. Ofta kom hon till jul. Det var glädje, då mormor kom. Hon brukade ha sötost med sig, och det var vår förtjusning.