Rostock-släkten

Barndomsminnen från Algutsboda och Vissefjärda

Det var den 13 aug. 1904. Mormor, mor Anna-Lisa i Rostock, som bodde som undantagsänka i den högra delen av den gamla gården, kom in till sonen Karl som var den ägandes bonden och ropade: "Karl ! Spänn för märren och kör och hämta barnmorskan ! Hilda har blitt sjuker. Hilda, det var min mamma som föregående höst firat bröllop i Rostock. Hon hade några dagar tidigare kommit hem till mormor för att med hennes hjälp klara av en stortvätt, innan jag skulle komma till världen. Men hon hann inte tillbaka till hemmet i Kalmar, och så kom det sig att jag föddes i Rostocks-gården. I alla mina papper står att jag är född i Algutsboda, fast jag inte kom att växa upp där. Dock stannade mamma och jag där tills jag den 4 september döptes av komminister Wahlberg, som ofta brukade hälsa på i Rostock. Farmor och farfar, Lovisa och Joel Nicklasson i Lindås, var mina gudföräldrar. Efter dopet åkte jag tåg för första gången tillsammans med mamma och pappa till hemmet i Kalmar, där vi bodde i järnvägens hus strax intill centralstationen. Antagligen sög jag med modersmjölken och luften in kärleken till Rostock och gamla gårdar i övrigt, som gjorde att jag även förälskade mig i Lindberggården, vilken i mycket påminner om Rostock. Kanske var det därför som Lindberggården kom att bli mitt hem.

I maj 1908 föddes min syster Calla. Hon föddes i hemmet i Kalmar. Ett av mina första barndomsminnen är förknippat med den dagen. Jag satt i köket tillsammans med tant Ida Holm - en god vän till mamma och pappa - då jag hörde små "pip" från sängkammaren. Så öppnades dörren, och jag fick gå in. I hörnet av soffan, den som jag nu har i mitt vardagsrum, låg ett litet knyte som "pep" - det var syster min. Jag minns också tyget på soffan, det var röd- och vitrandigt. 

I augusti samma år flyttade mamma, pappa, Calla och jag till Tvärskog, där pappa blivit stationsföreståndare vid den nybyggda Karlslunda- banan. Tvärskog blev så det egentliga barndomshemmet för oss syskon. År 1916 utökades familjen med pojken Gösta, och med honom blev familjen fulltalig.

Varje sommar då pappa hade semester packades korgar och väskor, och det bar iväg till Lindås och Rostock. Det var årets stora händelse. Vad man längtade dessförinnan. När dagen kom, åkte vi först med tåget till Kalmar. Där bytte vi till Emmaboda-tåget, som förde oss till Lindås. Oftast skulle vi först till farmor och farfar, de bodde bara ett litet stycke från stationen. Farfar mötte vid tåget, och så promenerade vi iväg hem till farmor, som tog emot med mat och kaffe. Calla och jag tyckte det var så lustigt, när farmor serverade kaffe ur pumpan - det skulle vara "Vissefjärda-mål". Koppen hälldes nämligen så full att det rann över på fatet. Men de gamla drack ju på fatet i stället för i Koppen, koppen ställdes bredvid. Fisk vankades det alltid. Farfar fiskade gärna, och till dess att vi skulle komma gav han sig alltid ut på fisketur. Ibland bjöds vi på både ål, gädda och braxen. Calla och jag var inte så värst förtjusta i fisken med de myckna benen.

Under vistelsen hos farfars gick man omkring och hälsade på hos övriga släkten i Lindås - vi hade gott om släktingar där, både på mammas och pappas håll. Närmast bodde faster Emelie, pappas faster, en så rar gammal tant. Det var högtid att komma till henne. Hon var väverska, och där fanns alltid en väv i vävstolen i köket. Ofta var det rutiga schaletter eller randiga förkläden. Men vi blev bjudna att sitta i fina rummet i soffan framme vid fönstret på gaveln. Så drog faster Emelie upp klockan med speldosa och så fick man lyssna till musik som var den finaste man kunde höra, tyckte man. Till musiken blev man bjuden på maränger. Det fanns det alltid i en grann bleckburk som stod i skänken. Hon var så god och rar faster Emelie, och det var så skinande rent överallt. Tror inte att jag någonsin sett så vackra renskurade breda golvtiljor som i stora rummet hos henne.

Faster Fina - också en syster till farfar - bodde sina sista år hos faster Emelie. Hon hade varit kassörska på järnvägshotellet i Emmaboda hos den "mäktiga" fru Emma Holm. Som husföreståndarinna och trotjänare flyttade faster med henne till Kalmar, när hon upphörde med hotellrörelsen. Faster Fina var också en solig och rar tant. Hon var emellertid ganska ofta sjuk. Ibland bodde hon några veckor hos oss i Tvärskog, men sen flyttade hon till faster Emelie. Hon dog där 1918. Tant Lisa - hennes systerdotter i Lindås - ordnade med "hederlig begravning" med matkalas, fastän det var ransoneringstid under kriget.

I våningen under faster Emelies bodde "lilla Lisa", en brordotter till faster. Hon var gift med finsnickaren Karl Johansson, som har gjort mina björkmöbler. Han var bl.a. duktig med att reparera och iordningsställa gamla antika möbler. Tant Lisa anlitades ofta för strykning av stärkkläder. Hos dem hälsade man också på.

Lite längre bort bodde "långa Lisa", hon var lång och ståtlig - därför namnet - också hon en systerdotter till farfar. Hon var gift med Gottfrid Nicklasson, bildhuggare vid möbelfabriken. Hos dem bodde faster Hilda, tant Lisas mor. Hon var liksom sina systrar den rara goda tanten, som man gärna satt och pratade med. Hon blev 98 år gammal. Faster Hilda hade varit "kocka" i bygden under många år, d.v.s. hon lagade till mat vid de stora kalasen. Hon och tant Lisa hade också skött fintvätt och strykning, de strök framför allt "stärksaker" - kragar, manschetter, bröstveck mm. De hade en särskild strykugn som eldades och där strykjärnen stod i ring och värmdes. Vi hade en sådan hemma i tvättstugan i många år.

På andra sidan från farfars bodde "bryggarns". Där bryggdes svagdricka och läskedrycker. Dit fick man följa med farfar och hämta svagdricka i ankare, en liten tunna med tapp. Emelie "bryggare" var kusin med mamma, så där hälsade man också på ibland. Fortsatte man vägen bort kom man till morbror Oskars. Dit gick man alltid, där fanns kusiner att leka med. Inga, Britta, och Eva var mest jämnåriga med oss, yngre var Nils och Gun. Nästan alltid hälsade man på hos August Peterssons, mormors yngsta bror, som hade gård i Emmabo. Morbror August var alltid glad och pigg och berättade så mycket roligt. Både morbror och alla pojkarna var snickarkunniga och gjorde en massa vackra träsaker och en del roliga prylar, som man hade huvudbry och tidsfördriv med. Där stod Hilda för hushållet med hjälp av Ida, som emellertid på gamla dar gifte sig med Ernst i Tinkelsbo och fick sitt hem där. Anna var i Amerika då vi var små. Men när hon kom hem igen gifte hon sig med smedmäster Sven Franzén i Lindås, och då hade man också den familjen att hälsa på.

Någon gång var man i Lindehult. Där bodde farfars bror August-far till "lilla Lisa" samt sonen Hjalmar med familj. Farbror August var flera somrar och arbetade i trädgården hos drottning Viktoria på Solliden på Öland. När farfars yngste bror , farbror Carl i Värmland, var hemma och hälsade på skulle man gästa på alla ställen. Då var det kalas varenda dag.

Vi bodde hos farfars hela tiden. På sommaren fick vi ligga i "lilla kammaren". Där var så vackra rullgardiner med slottsbilder på. Man beundrade dem varje morgon när man vaknade. Farmor lagade all mat över öppen eld. Farfar kunde inte övertala henne med att låta sätta in en järnspis. Allt bröd och alla kakor bakades i stora ugnen i köket. Vid väggen nära spisen i stora rummet var fastsatt en stor järnkrok, som farmor ofta använde. Hon kokade nämligen starka karameller, och smeten skulle "dras" på den kroken. Farmor sålde karameller till folk i hela Lindås. Till jul gjorde hon fina papperskarameller. I julklappslådan från farfars fanns alltid en mängd fina papperskarameller till vår julgran. Både farfar och farmor älskade blommor. Farmor hade fullt av "blomträd" inne, och farfar stod för den välskötta trädgården ute. De gav bort mycket blommor, men ofta kom folk och ville köpa en liten blomsterkvast till födelsedag eller begravning. Det fanns inte många blomsteraffärer då. Bl.a. hade farfars gott om vita liljor som blommade vid Joels-dagen och då var vi ofta i Lindås. Farmor satte då in liljor i en gammal fin kanna. Vackra var de, men de doftade alltför starkt. Jag kan aldrig känna doften av sådana liljor utan att minnas farfars liljor i Lindås.

När vi varit hos farfars några dagar, kom mormor en dag och hämtade oss. Hon kom där så strålande i hemvävd bomullsblus och d:o förkläde och en nystruken scharlett på huvudet. "Ekan har jag vid "fjoren" brukade hon säga. Så bar det iväg med allt pick och pack förbi Thelanders och ner till Rostockasjön, där ekan väntade. Med mormor vid årorna, ibland avlöst en stund av mamma, roddes vi över sjön till Rostocks "ekland", där byns ekor stod i rad mellan stenarna. Det var SOMMAR, när man åkte över sjön hem till mormor. Äventyrligt kunde det vara ibland. Mormor visste ganska väl var hon hade stenar som man kunde komma på, men ibland kunde hon missa, och så satt vi där på en sten. "Hade vi den där, den rackarn" kunde mormor säga. Men med årans hjälp brukade hon ganska kvickt staka oss av stenen, och så flöt båten igen, och vi kom så småningom i land. "Den rackarn" som mormor nämnde var antagligen "Klånga-Lenans" sten. Klånga-Lenan, änka efter soldaten Klang, och som bodde på soldattorpet i Rostock, hade suttit i en eka på den stenen en hel natt innan hon kom loss.

I gården vid sjön bodde tant Ida och dottern Signe. De brukade ofta komma ut och hälsa på oss, innan vi traskade iväg hem till mormor. "Våran gård" låg nämligen en bit längre bort. Vad det var skönt att komma hem till mormor och till morbrors och kusinerna Elsa, Siri och Ivar. Fastän vi bodde på landet i Tvärskog var det inte detsamma. Här var riktiga landet med ängar, sjö, lagård och djur. Mormor som hade undantag hade egen ko och några får, och morbror hade ju flera kor, får, grisar och höns och så hästen Pärla. När vi åkte till Rostock först utan att stanna i Lindås, brukade morbror Carl möta oss vid stationen med Pärla och fjädervagnen, och vi åkte hästskjuts till Rostock. Det gick inte så fort precis de 4 - 5 km-a. Det var inte mindre än 11 grindar som skulle öppnas och stängas, ty djuren betade i hagarna. Förbi Thelanders gård, Skutkarla - Fias stuga och Locketorps by skramlade vi fram på krokig och stenig väg och nådde så småningom Rostock, där vi möttes av kusinerna, som var lika glada för att vi kom, som vi att få komma.

"Rafterna är färdiga, rev och krokar och flöten också, vi ska bara plocka mask," sa kusin Ivar. För se metet vid sjön det skulle sätta igång så fort som möjligt. Men först skulle vi fägnas inne hos mormor. Inne i vardagsrummet stod bordet dukat, och där vankades mat och dryck. Nybakta rågkringlor och nykärnat smör fanns det alltid, och det smakade. Ibland hade mormor kokt sötost till efterrätt, det visste hon att vi tyckte om.

När vi ätit och fått av oss "finkläderna", tog vi på vardagsklänningar och vardagsskor, och sen med var sitt metspö i handen sprang vi iväg ner till sjön. Ivar hade fyllt maskburken med lockbete för fiskarna. Nere vid sjön placerade vi oss på var sin lämplig sten. Ivar hjälpte oss till en början med att sätta mask på kroken. Så kastade vi ut och stod där i spänning och väntade på napp. Det brukade inte dröja så länge, förrän flötet började guppa. Oj, oj, så stolt man var när man drog upp en sprattlande abborre eller mört ur vattnet. Ibland släppte stackarn, men så många brukade vi dra upp att vi hade ett kalasmål med hem till katten. Vi flickor hade ju lite svårt att hålla oss tysta ibland, och då lät det från Ivar: "Ti med er, att ni inte kan tia! Jag hade ju napp, och nu släppte abborren". En gång var Ivar så ivrig att han kasade från stenen och ner i vattnet, så skjorta och byxor blev blöta. Komma hem med genomvåta kläder vågade han ju inte. Därför hängdes kläderna på tork på en varm sten i solskenet, och vi fortsatte att meta, tills kläderna blev någorlunda torra.

Ibland gick vi rakt genom hagarna ner till sjön och plockade smultron mellan stenarna. Det var gott om smultron i Rostock. En gång när vi plockade smultron kom en massa nyfikna kalvar framskuttande. En tjurkalv satte fart rakt emot oss, och vi till att springa. Vi trodde han skulle stånga ihjäl oss, om han fick fatt oss. Å, vad vi sprang ! Smultronen skakades ut på backen mest allihop, men vi nådde gärdsgå´rn, där vi kvickt tog oss över - och vi var räddade. Men "tjuren" stod i ett stenrör och bara tittade på oss. Längre hade han inte kommit.

En gång råkade vi ut för hästar på liknande sätt. Tillsammans med mamma skulle vi kusiner gå till Ryggamo - en grannby - och hälsa på släkten där bl.a. mammas moster Stina och morbror Gustav. Vi gick vägen genom hagarna, och vi barn sprang före och skuttade som kalvar. Bäst det var kom en hel rad unghästar galopperande. De hade väl hört oss stoja och var nyfikna. Men ve och fasa - hästarna kom mellan oss och mamma - och vi till att gallskrika allesammans. Vi skrek så det hördes ända hem till gården i Rostock. Mamma försökte lugna oss, och så tog hon oss en i sänder och hivade oss över en gärdsgård alldeles i närheten. På andra sidan på en liten lycka (= en liten åkerlapp inne i en hage) stod vi trygga. När hästarna försvunnit så långt bort att vi inte var rädda längre, vände vi hem till Rostock. Till Ryggamo vågade vi inte gå den dagen.

Nästan varje sommar rodde vi över till "Holmen", Rostocks holme, där en gång en borg och ett fäste legat. Man kunde se vallarna efter murarna som en gång utgjort borgen. En hel del skatter hade hittats där, bl.a. en kista som står i Algutsboda kyrka. Sägnen berättar, att en kopparbro ledde över sjön - antagligen mot Getasjö - men den hade sjunkit i djupet. Många har letat efter den, men ingen har funnit den. På holmen växte smultron som vi brukade plocka, likaså var det gott om smultron uppe på brånarna i hagarna runt gården. På igenväxta brånar - små åkrar där man bränt skogen för att få åkermark - växte härliga bär, mest smultron och hallon. På kvällarna hämtade vi hem korna från kohagen. Ibland var dom långt borta, och vi kunde få leta efter dem. Då var vi inte rädda.

Hemma på gården lekte vi ofta i höet och halmen i ladan. Det var kul att hoppa i höet. När vi var trötta, satte vi oss på logen och lyssnade på "predikan". Ivar var alltid präst. Han stod uppe på hackelseverket, och med myndig röst predikade han. Början var sig alltid lik: "Nu ska jag predika för er, så att tårarna ska trilla så stora som fårlortar". I gamla tider brukade prästerna predika mycket om alla människors synder och vad straff som väntade, så att många - särskilt kvinnorna - rördes till tårar, och de stora kyrknäsdukarna var flitigt i bruk. Vi flickor satt därför på logräcket med var sin näsduk för ögonen, när Ivar predikade. Ibland lekte vi vaccination. Då tog vi frukter efter sippor och smörblommor och tryckte in märken i huden på armarna.

Kusin Elsa kunde inte vara med oss andra så mycket och leka. Hon var klen och sjuk. Hon hade "tuberkler" bl.a. i körtlarna på halsen. Vi minns henne därför med små plåsterlappar på en halsduk om halsen. Hon bodde för det mesta inne hos mormor för att inte vara samman med de andra två syskonen så mycket. Dock inte när vi var hos mormor. Hon dog inne hos mormor - endast 15 år gammal. Hennes begravning är ett av mina säregnaste barndomsminnen. Det var i sept. 1914. (Om begravningen en särskild skildring).

Mormor brukade komma till oss de flesta jularna och stanna en tid framåt vintern. Hennes ko stod i "sin" då. När hon kom hade hon nästan alltid ett fat sötost med sig. En jul under kristiden efter första världskriget hade hon både sötost, smör, kakor och en hel del annat gott med sig. Tåget var mycket försenat, och fastän hon var hungrig, vågade hon inte ta upp så mycket som en kaka att äta, för då hade nog resenärerna plundrat henne. De var så hungriga att de sa: "Om vi åtminstone hade ett silla huve o se på". Men glada var vi här hon äntligen kom. Inte minst gladdes vi åt att få smörja kråset med sötosten.

När jag gick i femte klass i skolan, fick vi en dag till uppsatsämne att skriva om far - eller morföräldrar. "Och gärna kan ni skriva på vers", sa fröken Sjöström. Jag gjorde försöket och skrev "En vinterdag hos mormor". I flera år hade jag skrivboken på vinden där hemma, men så blev den väl uppbränd med mycket övrigt i samband med flyttningen från Tvärskog. Jag skulle gärna velat ha den nu, även om det inte var några märkvärdiga verser (Men fröken gillade dem). Jag kommer emellertid ihåg lite av början. Det var nog en 12 -14 små verser. Så här lyder ett par: "Tidigt stiger hon upp ur sin säng För att börja tusende fläng Till lagår´n att mjölka hon skyndar med hast Och det gör ingenting att träskorna i förstun nästan frusit fast En stund därefter höres vävstolens dån Och brasan sprakar en bit därifrån".

En vinterdag i Tvärskog då mormor var hos oss minns jag särskilt. Pappa och mamma var på begravning i Halltorp. Pappa hade sagt innan de for, att det var en krans från Schuverts blomsterhandel i Kalmar som blivit försenad och skulle komma med tåget. Då bad han mormor och mig att ta hand om kartongen och gå ner till landsvägen och möta, när färden skulle gå till kyrkan (Det var service vid järnvägen då, vi i familjen fick ofta hjälpa till, så att allt gods kom till mottagarna så fort som möjligt). Det var snö och kallt den dagen. Mormor och jag gick vid vägen fram och tillbaka i väntan på begravningståget. Det var slädföre, men eftersom det var begravning, fick hästarna inte ha bjällror, färden skulle gå tyst. Då sa mormor till mig: "Bjällerklauong kan du inte stava te". - "Jo-o då", sa jag och stavade:

k-l-a-n-g. "Nej, du det blir inte "klauong" (på Algutsboda-mål). "Då blir det k-l-å-n-g", försökte jag. "Nej, det blir klång". "Klauong, k-l-a-u-o-n-g", försökte jag då. Nej det dög inte heller. "Det är bara de, ser du ", sa mormor, "att det går inte att stava te".

När mormor gått bort 1924 blev det inte så ofta vi kom på besök i Rostock. Men vid familjehögtider var det kalas. Siris bröllop firades också hemma i gården. Det var 1927, som Siri gifte sig med Alexander Nilsson från Skäggalösa i Skatelöv. Och då var det storbröllop i Rostock. Alexander hade många syskon, som sökt sig ut i världen, där de fått det bra, och som nu kom hem till bröllopet. Där kom Arvid och Holger med familjer från Danmark, där kom syskon från Schweiz och hemma från Skatelöv. Från Rostock-släkten var vi en stor skara. Vi släktingar kom i god tid, och det blev en röra utan like och pladder och prat och skratt på danska och svenska uppe i alla rummen på övervåningen, där vi sen skulle bo men först göra oss fina för festen. Siri kläddes till brud inne i sidkammaren på nedre botten med nygifta moster Emilias hjälp. Bruden fick man inte träffa före vigseln.

Då utsatta tiden var inne och alla gäster även från grannskapet anlänt, och allt var klart, samlades man i salen. Där stod prästen i sin svarta kappa med bok i handen bakom två fina brudpallar, som stod på golvet. Vi stod som packade sillar i salen och i förstun. Så kom brudparet intågande och ställde sig vid pallarna framför prästen. Därefter följde vigseln som avslutades med psalmsång. Efter "brudparets skål" och alla lyckönskningar dukades det upp till det stora kalaset, som sen höll på till långt fram på morgonsidan. Det var ett väldigt fint bröllop, om man inte kom hem eller bröt upp förrän vid 5 - 5-tiden på morgonen. Även kalaset vid bröllop följde samma ordning som vid begravning. En rätt - ett par timmars uppehåll - nästa rätt - uppehåll o.s.v.

Kusin Nils från Lindås berättade, att han var törstig och gick ut i köket för att dricka vatten. Det stod en stor koppartunna vid dörren i köket - och den var alltid så gott som fylld med vatten. I köket höll den stora kraftiga kokerskan på att baka omelett. Just när han kom ut, tog hon stekpannan, slängde upp omeletten i luften för att vända den. Han trodde hon skulle slå till honom med pannan och sprang hals över huvud tillbaka och snavade om den höga tröskeln till salen.

Mellan rätterna dansade man. Vi dansade inne i "mormors rum", som utrymts med en del möbler. Vi dansade till dragspelsmusik och kanske var det också till grammofon. Särskilt minns jag: "Jag är ute, när gumman min är inne, jag är inne, när gumman min går ut", Rolfs schlager som var modern då. Flitigast att dansa och sjunga den var Alexanders kusin Ture från Växjö. Hans Elsa var inte med på bröllopet.

Många av oss i släkten var kvar till nästa dag, och då började kalaset igen. Släktingarna från Lindås kom också den dagen, och då var det nästan muntrare än första dagen.

Sammanhållningen i vår släkt har alltid varit god, och man har umgåtts med varandra även icke så nära släktingar. Flera somrar då vi var i Rostock åkte vi någon dag till Johansfors. Där bodde mormors bror Karl alldeles vid glasbruket. Yngsta dotter i andra giftet var ungefär jämnårig med oss, så vi tyckte att Evelina var som en kusin till oss i stället för till mamma. Det var alltid spännande och roligt att komma till Johansfors, för då fick man gå i glasbruket och följa glastillverkningen. Allra roligast var det att se på blåsningen i hyttan. Men varmt var där från den smälta glasmassan i de stora ugnarna. Varje gång brukade vi få granna glaskulor med kulörta ränder i med oss hem, och ibland fick vi andra vackra glassaker också. Vi åkte hästskjuts efter Pärla den ungefär 1 mil långa vägen till Johansfors. Omkring halvvägs åkte vi förbi Humlebäcks skola där mamma gått, och där våra kusiner fortfarande hade sin skola.

I Ekeberga bodde släktingar, som ibland var med på släktkalasen. Likaså kom morbror Johans från Örsjö och släkten från Ryggamo. Alla körde med hästskjuts de ofta ganska långa vägarna. Roligt och trivsamt var det när man träffades. De flesta var goda berättare och hade mycket intressant att förtälja. Ett glatt humör har alltid präglat en "äkta rostockare" som gamla moster Emma(mammas kusin i Nybro) skrev i sin visa till första släktmötet tillägnad den "glada rostockssläkten".

För att de nu unga i släkten ska få veta lite om hur det var förr i världen, har jag försökt återge något av vad jag själv minns och av vad de gamla berättat för oss i vår generation när vi var unga.